Kan inte åka hem utan att ägna ett blogginlägg åt den här tjejen. Det vill säga; Emelie "Emlan" Lindberg. Omg, vart ska jag börja ens? Jag träffade henne för första gången två dagar efter att jag anlänt till Los Angeles. Efter det så har vi hängt med varandra varje vecka i nästan ett år. Kan ni förstå om det blev konstigt för mig när hon åkte hem till Sverige för en månad sedan? Saknar henne varje dag här borta. Att hon kommer bo enda borta i Varberg och jag i Gävle sen när jag kommer hem gör ju inte det hela bättre. Men jag antar att det är närmare än mellan LA och Varberg hehe...

 

Helt ärligt vet jag inte vad jag skulle ha gjort utan Emlan det här året. Det har varit så jäkla skönt att kunna prata om allt man går igenom med någon, för au pair-livet är inte alltid en dans på rosor. Att bo på sin arbetsplats kan många gånger vara riktigt jobbigt. Men vi har bott 15 minuter ifrån varandra (med bil ofc.) så vi har kunnat ses både vardagar som helger. Det är helt galet att tänka att för ett år sedan hade vi ingen aning om vem den andra var och sen nu det här året har vi spenderat så jäkla mycket tid tillsammans. Alltså typ verkligen varje lediga stund. Vi har gjort så hiiimla mycket tillsammans och sett sjukt mycket saker. Varje helg har vi typ åkt på någon ny utflykt och sett nya saker. Tack som fan att du också bestämde dig för att bli au pair och flytta hit!!

 

Det är nästan läskigt att tänka hur tajt man kan bli med en människa på så kort tid. Och att när man byggt upp en sån bra vänskap och hängt varje dag i ett år så ska man helt plötsligt tillbaka till sitt "riktiga" liv i Sverige och kan inte alls ses som förut. Vi lever verkligen i två helt olika världar. Jag känner verkligen att jag har ett liv här och ett liv i Sverige men helt olika människor i dom två världarna.

 

Är så sjukt tacksam att jag lärde känna dig Emelie. Jag vet att vi kommer vara vänner för evigt, hur långt ifrån vi än bor varandra. (svenskan????) Du kommer alltid att vara min american BFF. Så det så. Love u ♥